Notis: Av respekt för familjens integritet nämns inte alla namn samt inga foton på familjemedlemmarna läggs upp.
När Annas barn föddes påbörjades en svår resa som var början på en kamp mot socialen, lögner och hopplöshet.
Allt började när Anna fick en förlossningsdepression och hade svårt att knyta an till sitt nyfödda barn. Barnet mådde inte heller bra utan gick ner i vikt och skrek konstant vid när det var vaket.
Annas make och barnet klickade väldigt bra och till en början fick hon avlastning men snart fick också maken en depression och kunde inte ta sig an någonting. Situationen förvärrades ytterligare efter det och Anna kände att hon inte klarade av att ta hand om detta barn helt ensam. Mitt i all tumult kontaktade Anna socialen för att få hjälp. Till en början lät allting så bra men snart utvecklades det hela till en 4 år lång mardröm.
– De hjälpte oss och allting lät fantastiskt. Jag skulle få flytta tillsammans med barnet till ett familjehem och de skulle ta nattpasset och jag dagen. Under tiden skulle min man gå till en psykolog. Sen skulle allting bli som vanligt.
Men det blev inte alls som det hade arrangerats. Så fort representanterna från socialen hade åkt från familjehemmet så blev de som helt andra personer berättar Anna. Familjen hade fått i uppgift av socialen att hålla ett öga på henne och berätta för socialen så fort någonting inte verkade stämma.
– De hittade på jättemycket lögner. De tog inte henne på nätterna och sa till socialen att jag hade tappat henne i golvet, att jag inte gav henne mat på 11 timmar o.s.v.
Efter dessa rapporter fick Anna plötsligt flytta tillbaka till sitt hem efter en månads tid – utan sitt barn. Anna och hennes make gav dock inte upp hoppet om att bli en hel familj igen utan accepterade situationens läge och valde att jobba utifrån den. Vid denna tid hade maken också återhämtat sig.
Barnet hade nu blivit nio månader och till en början fick Anna och maken träffa henne tre gånger i veckan för att kunna upprätthålla en anknytning.
– Vi frågade socialen vad som krävdes för att barnet skulle få flytta hem igen och fick till svar att vi skulle visa att vi var “bra föräldrar”.
Efter ytterligare sex månader skulle föräldrarna bedömas som lämpliga eller inte. Ett möte med socialen och föräldrarna bokades.
– Vi tänkte att nu kunde vi visa att vi mådde bra. Våra psykologer hade skrivit papper om att det inte fanns några problem och lämnade intyg på att allting fungerade. Det inte fanns några hinder för att vi skulle kunna ta hand om ett barn.
På mötet fick Anna och maken ett chock-besked. De skulle få träffa sitt barn ännu mindre och alla möten måste ske under tillsyn. Anledningen till beslutet förblev osagt. Anna och maken beslutade att ta fallet till rätten men det gav dem ingen framgång.
Tiden gick och barnet bodde i familjehemmet tills det var fyra år gammalt. Hoppet om att det skulle få komma tillbaka var nästen helt utplånat. Enligt Annas kontaktpersoner hade ingen någonsin, i Sveriges historia, flyttat hem ett barn från ett familjehem som var så gammalt.
– Vi fick höra att om vi älskade det så skulle vi släppa taget om det.
Under tiden hade föräldrarna fått två barn till som de tog hand om lika bra som vilka föräldrar som helst. De hade även fått ytterligare papper på att de kunde betraktas som lämpliga föräldrar. Anna och maken som fortsatt kämpa för sitt första barn förlorade i rätten fyra gånger. De hade provat alla metoder de kunde tänka på utan framgång. Drömmen om att bli en komplett familj var så gott som utsuddad. Då hände någonting litet som blev början på en vändpunkt.
En söndag så hörde Anna en predikan där pastorn sa att: “om det finns en situation där man verkligen vill se en förändring så skulle man be för det i sju minuter om dagen”. Det var en slags utmaning och Anna beslutade sig för att anta den. I sju minuter, varje dag, började hon be för sitt barn.
– I början bad jag mest att barnet skulle må bra i familjehemmet (vi trodde vid det här laget att det var bäst för barnet). Sen gick jag över till att be om att hon skulle kunna flytta hem. Jag började tro att Gud kunde hjälpa barnet knyta an till oss igen.
Innan barnet hann fylla fem år fick Anna och maken ett barskt samtal från socialen.
– De sa att de skulle komma på ett möte utan någon vidare förklaring.
Anna blev rädd och tänkte att de aldrig mer skulle få se sitt barn.
– Och då säger dem att på grund av olika omständigheter så kommer ert barn att flytta hem permanent inom tre veckor.
Nu fick barnet flytta hem – helt plötsligt. Anna och maken var oroliga att deras barn skulle ha svårt att anpassa sig till att bo hos dem men allting gick bättre än förväntat.
Idag är familjen komplett och barnet trivs i sitt hem med sina syskon. Anna menar att det bara kan vara Gud som kan vända upp och ner på en sådan hopplös situation. Anna hoppas att hennes berättelse kan ge hopp till föräldrar som går igenom liknande saker.